Han smakade på gröten och tog emot sirapen som hon räckte fram.
-Det är inte sirap, sa hon som om hon just läst hans tankar; det är honung. Den sista flaskan av min egen honung.
Den har kaffesmak.
-Jag önskar verkligen jag känt dig för två år sedan, suckade han drömmande.
Hon kunde inte behärska sin nyfikenhet.
Det var bland annat honungen och hennes fenomenala minne som fört henne till toppen.
-Hur menar du?
-Det är en lång historia... Bäst att jag fyller på din kaffekopp, sa hon eftertänksamt.
Konversationen var alltför typisk för honom för att kännas betryggande
-Du borde hålla dörren låst, sa han plötsligt. Det är inte säkert för dig att vara ensam här.
-Du har rätt! Vilka typer som helst kan promenera rakt in.
Hon nickade och bet sig i underläppen.
-Situationen hemma håller snabbt på att bli ohållbar, tänkte han tyst för sig själv.
-Jag skulle gärna vilja se var du arbetar och bor, sa hon sedan.
-Men först vill du väl ringa till polisen och få besked om din bil? frågade han.
Hon visste när hon var överlistad och försatt ur spel, och tog hans lilla fint med illa dold vrede.
-Älskling, jag tänkte bara ringa för att tala om att jag är hemma igen, och med mig har jag en liten vovve! Vi får besök!
-Får vi? undrade han aningen förvånat. Är du utbildad psykolog?
Hon tystnade och det enda som hördes var regnets trummande.
-Jag är säker på att det inte är hela historien, försökte han uppmuntra henne. Det gör dig gott att berätta.
Hon skar tänder och han såg hur det glimmade till i ögonen.
-Gode gud! flämtade hon chockad och sträckte sig efter sin kaffekopp.
Hon tänkte med en rysning på den besynnerliga söndagseftermiddag som väntade i sällskap med dem båda, och började plötsligt skratta hysteriskt.
-Du måste vara en mycket speciell kvinna, reflekterade han mjukt.
Han pekade mot bokhyllorna som klädde rummets väggar.
-Egentligen inte. Ingen läser böcker längre, men om några timmar kan du återupprepa det du nyss sa.
-Vad händer nu då?
-Det är dags för min middagslur, förklarade hon. Och, kan du vara tillbaka här prick klockan ett? Du vet att jag håller styvt på punktlighet!
Han visste att hon syftade på den enda gång under två hela år som han kommit försent till ett kaffekalas, hela tio minuter, beroende på en trafikstockning orsakad av en olycka.
Påminnelsen fick honom att koka, och han hade all möda i världen att hålla tillbaka ett häftigt svar.
Det gjorde honom också ursinnig att hon så nonchalant struntade i deras söndgskväll tillsammans och det för att titta i några gamla böcker.
-Då går jag upp och lägger mig då, sa hon, för det fanns ju liksom ingenting annat att göra.
Under eftermiddagen slog vädret om och vinden blev varmt västlig
Natten var mild och stjärnklar.
Stranden låg öde, så när som på ett par skuggliknande personer som promenerade långt borta i fjärran.
-Jag antar att människor i vår position klarar sig ganska bra utan kärlek? sa hon med släpig stämma.
Snart nog var det outhärdligt att gå, och med en svordom beslöt hon sig för att både ta av sig skorna och de, som hon tyckte, fåniga strumporna med bananmotiv på.
Hon ställde sig vid sidan om några söndertrampade snäckor och sparkade av sig skorna.
Genast kändes allt bättre.
Hon var van att gå barfota och kände sig säker på att hon skulle klara hela sträckan utan problem.
Med skorna i handen började hon gå nerför den långa och mörka strandremsan.
-Rädd för det stora okända?
-Kanske, svarade han. Livet vet man för mycket om, man vet allt om det, men om döden ingenting.
-Vad skulle jag då behöva veta? undrade hon förskräckt.
-Du har varit tokig hela veckan, sa hon sedan.
-Nu förstår jag inte? En intressant grej jag prövade som spårade ur bara, sa han, men nu är det slut med det.
Huttrande, som om blodet frusit till is, undrade de båda om de hamnat i någon annans mardröm.
Ett dovt klickande och sedan var telefonlinjen död.
En lång stund satt hon och betraktade luren innan hon lade på.
Han stapplade mot dörren som öppnades från andra sidan.
-Helvetet tror jag inte längre på, tänkte han, jag gräver inte heller efter demoner under spökträd.
Nu sitter vi här igen och gäspar, och det riktigt susar i öronen, log hon.
Äppelkakan från förra veckan står fortfarande på bordet i köket och möglar, men allt är tyst och mörkt.
Någon nämner en sångtitel, och minnena svindlar.
Men, vi är förberedda.
Så lycka till lillasyster!!
